Här ses IS-krigare
som människor
Text: Ingvar Persson Foto: Andreas Hillergren
PUBLICERAT: 30 MAJ 2016
Det behövs både batonger och fritidsgårdar för att stoppa extremismen
å bilradion talar man danska om muslimska hatpredikanter och om muslimska friskolor. De förra ska nekas inresa i Danmark, de senare kontrolleras med en aldrig skådad nit.
Ordföranden i den danska friskoleföreningen – jag tror han heter Pedersen – försöker förtvivlat värja sig mot uppdelningen mellan danska barn och “andra” barn.
– Många av de barn vi talar om är födda här, av föräldrar som själva känner sig som danskar, säger han.
Fast klockan just slagit tolv är baren på krogen Guldtoppen i Åsbyhøj i utkanten av Danmarks näst största stad Århus nästan full. Den genomsnittlige besökaren ser ut att ha passerat pensionsåldern, och inte alldeles nyligen. Det är rugbrød och stjerneskud över hela matsedeln.
Ett anslag upplyser om att det går att få klippkort på öl. Tänk Storm P:s klassiska reklam för öl, men i en 2000-talsuppsättning.
“Hvornår smager en Tuborg bedst?”
“Hvergang”.
Fast på Jylland dricker man förstås TOP pilsner. Det är danskt gemyt lång väg.
Från Guldtoppen är det två kilometer till bostadsområdet Gellerup. Bara 20 minusters promenad, men den för till ett ganska annorlunda Danmark.
Höghusen i Gellerup är byggda i skiftet mellan 1960- och 70-tal. På det hela taget skiljer området sig nog inte så mycket från en del av de svenska miljonprogramsområdena från samma tid. Paraboler på fasaderna, kvinnor i huvudduk, sådana saker. Men också det som påstås vara Århus bästa grönsaksmarknad.
Jan Björklund skulle säkert prata om ett “utanförskapsområde”, fast just det ordet tycks inte finnas på danska.
Här bor människor från 80 olika nationaliteter. Mer än hälften av invånarna står utanför arbetsmarknaden.
Periodvis har området haft problem med kriminalitet.
På Grimhøjvej i utkanten av Gellerup finns dessutom Aishamoskén som tillämpar den stränga salafistiska tolkningen av islam. I Danmark är den rikskänd som Grimhøjmoskén. Församlingen håller till i ett gult tegelhus i ett sådant där danskt småföretagsområde där hantverksfirmor, små fabriker och enstaka bostadshus samsas om utrymmet.
Förutom den arabiska kalligrafin i det smidda staketet är det inte mycket i det yttre som utmärker moskén. Ändå har just den här församlingen gång på gång stått i centrum för den danska debatten.
Grimhøjmoskén har – som en person jag talat med uttrycker saken – blivit en knapp att trycka på för den som vill ha i gång en dispyt om islamism i Danmark.
Efter en uppmärksammad dokumentär nyligen förklarade till exempel den danska integrationsministern Inger Støjberg att hon helst skulle vilja se moskén jämnad med marken.
Församlingen upplever sig förstås som missförstådd. Nyligen bjöd man in till öppet hus. Föreståndaren Oussama El-Saadi säger till Jyllandsposten att han vill visa alla “kära danskar” att församlingen håller av Danmark precis som alla andra.
Sant är i alla fall att 22 personer som deltagit i ungdomsverksamheten i just den här moskén 2013 valde att åka till Syrien. Det berättar Allan Aarslev, polisman och en av de som sedan snart tio år arbetat med den så kallade Århusmodellen mot radikalisering.
Det är för att prata med honom om den modellen jag åkt till Jylland.
– När vi såg vad som hände valde vi att göra två saker. Dels publicerade vi uppgifterna. Föräldrar och anhöriga hade en rätt att veta, säger Allan Aarslev.
Men arbetsgruppen mot radikalisering nöjde sig inte med det. De tog också kontakt med församlingens ledning och inledde en dialog som fortfarande pågår. För detta har man fått kritik.
– Vi ville helt enkelt få stopp på trafiken och rekryteringen, säger Aarslev.
Och det ser ut att fungera. Församlingen avråder officiellt nu unga danska muslimer att åka till Syrien för att delta i striderna, och faktum är att det är ett och ett halvt år sedan någon från Århus gav sig i väg för att ansluta sig till IS.
Jag är alltså i Århus för att prata om arbete mot radikalisering och våldsbejakande islamistisk extremism. I spåren av Syrienkriget och IS framgångar har det blivit ett av de hetaste debattämnena i många länder i Europa. Och på många sätt har det arbete som sker i Jyllands största stad kommit att stå modell för andra länder.
Mona Sahlin har varit på besök, innan hennes privata trassel satte stopp för banan som nationell samordnare, och i Paris talar franska experter om Århusmodellen med respekt. Den amerikanska ambassadören i Danmark har sagt att arbetssättet skulle kunna användas i USA.
I förra veckan kom ett TV-produktionsbolag från Australien hit, och Helsingin Sanomat från Finland. Dessutom gästade representanter för kommuner i andra nordiska länder. Och det är arbetet mot radikalisering som drar till sig uppmärksamheten.
Så vad är det man gör på den Jylländska ostkusten?
– I grunden använder vi kända kriminalpreventiva metoder för att förebygga religiös och politisk extremism, säger Allan Aarslev.
Som polis är han en liten smula bekymrad över att bli fotograferad utan sin uniform, men det går samtidigt inte att ta miste på engagemanget.
Han betonar att arbetet redan från början inriktades mot både religiös och politisk extremism. Århus har en historia som innefattar både höger- och vänsterextrema grupper. Samtidigt har det bredare uppdraget varit viktigt för trovärdigheten, inte minst i kontakten med minoritetsgrupper.
Arbetet handlar om att förebygga extremism, inte om att peka ut befolkningsgrupper eller ifrågasätta någons tro.
När insatsen inleddes för snart tio år sedan började fanns inga riktiga förebilder att kopiera.
Vi har fått prövat oss fram, och tagit vara på det som fungerat. Learning by doing. Allan Aarslev
I Århus samarbetar polis och sociala myndigheter alltså tätt kring frågor om extremism. I första hand för att förebygga att unga som befinner sig i riskgruppen radikaliseras till en punkt där de till exempel är beredda att ansluta sig till en terrorkult som IS.
I det arbetet har ett telefonnummer som anhöriga kan ringa för att få råd, en hotline, varit en av grundstenarna. I dag har den kopierats på nationell nivå i Danmark, men också i Frankrike och i Sverige.
Unga som bedöms vara i riskzonen erbjuds upplysning, till exempel om vad som faktiskt händer i Syrien. I verktygslådan finns också möjlighet att erbjuda en normal vuxenkontakt i form av en mentor.
– Just nu har vi tio aktiva mentorsinsatser i gång, och erfarenheten av de insatser som avslutats tycker jag måste kallas en succé, säger Aarslev.
Mentorerna väljs ut bland människor som vänt sig till gruppen för att de vill hjälpa till, och det handlar om vuxna med olika bakgrund. Aarslev berättar om en advokat som också är muslim och som gjort en fantastisk insats.
– För en ung person som riskerar att radikaliseras i sin muslimska tro är det förstås viktigt att mentorn är en person som det också går att diskutera religion med, säger han.
I andra hand går arbetet ut på att hitta en väg tillbaka in i samhället för dem som återvänder från IS eller likande grupper.
– Det handlar inte om att de förebyggande insatserna ersätter något annat. Jag är polisman, och om någon har begått ett brott som vi kan styrka ska personen förstås ställas inför rätta, säger Aarslev med eftertryck.
Hela Europa brottas med just nu med hur rekryteringen till militant och våldsbejakande islamism ska mötas. Och naturligtvis med hur återvändare från kriget i Syrien och Irak ska behandlas. Inte minst terrorattentaten i Paris och Bryssel har gjort problemet akut. Men arbetet på östra Jylland har vuxit fram under lång tid, och det har en utgångspunkt som kanske känns lite överraskande för den som vant sig vid att betrakta Danmark som ett land där muslimer regelmässigt pekas ut som ett problem.
I Århus utgår man nämligen från att de allra flesta egentligen vill ha ett bra och vanligt liv, och att saker som en meningsfull vardag och starka sociala band faktiskt förhindrar radikalisering.
Å andra sidan menar man att isolering, fördomar och dåliga livsvillkor kan utgöra en bas för radikalisering, precis som till exempel personliga kriser. Tillsammans skapar de förutsättningar för rekryterare till våldskulter.
När vi talar med de här ungdomarna är det tydligt att de upplever sig exkluderade och till och med diskriminerade. Det är så de känner det. Allan Aarslev
Det räcker inte att ställa återvändare från Syrien eller Irak inför rätta för de brott som eventuellt kan bevisas. I Århus betonar man det förebyggande arbetet. Men man har också erbjudit de som kommit tillbaka kontakt med psykologer, hjälp till sjukvård och stöd för att börja en utbildning. Bland annat.
Det är naturligtvis inte heller okontroversiellt.
Ett reportage i Washington Post beskrev 2014 Århus som en plats där röda mattan rullades ut för IS-krigare. Dansk Folkepartis Pia Kjærsgaard är förstås skeptisk, men också Socialdemokrater i Köpenhamn och i rikspolitiken har också gått till storms mot arbetet i Århus. Det gäller både ansträngningar för att skapa dialog med den muslimska församlingen på Grimhøjvej och behandlingen av återvändare.
Lars Aslan Rasmussen, socialdemokrat och ansvarig för sociala frågor i Köpenhamn, förklarade för ett drygt år sedan för tidningen Jyllandsposten att Århus inte gjorde tillräckligt för att göra klart för återvändarna att de “inte är välkomna”.
I Århus har man svårt att förstå den inställningen, inte minst för att den riskerar att öka säkerhetshoten.
– Jag är som sagt polisman och det är självklart att brott ska bestraffas när det är möjligt. Men att isolera människor därför att vi tror att de har begått brott tycker jag är en dålig idé, säger Allan Aarslev.
Vi försöker bara förhålla oss realistiskt till möjligheterna att skapa ett säkert samhälle.
– Om det finns en succé så är det i första hand kommunens, säger Allan Aarslev.
Det handlar dels om kommunala resurser till programmet, och dels om att tjänstemän i skolan, socialtjänsten och i andra delar av kommunen engagerat sig i arbetet mot radikalisering. Idag finns ett förtroende som till exempel innebär att man vågar be om råd eller dela med sig av information.
Men det handlar också om politik.
I Århus står politikerna upp för sin modell och arbetet mot radikalisering och våldsbejakande extremism. Det är helt enkelt inte någon en stor stridsfråga lokalt. Representanter för till exempel Dansk Folkeparti har förstås då och då har varit skeptiska, utan att kritiken egentligen satt några djupare spår.
Deras lokala företrädare är kanske inte “de skarpaste politikerna”, som en dansk journalistkollega uttrycker saken.
Huvudansvaret för Århus arbete mot radikalisering har i dag Bünyamin Simsek från liberala Venstre, men det delas med Thomas Medom från vänsterpartiet SF och, inte minst, borgmästaren Jacob Bundsgaard från Socialdemokraterna.
Byrådet, kommunledningen, har bestämt sig för att arbetet mot radikalisering är viktigt och att det inte ska bli ett partipolitiskt slagträ.
Dessutom har ju Århusmodellen alltså skapat internationell uppmärksamhet och inte så lite prestige.
Då kan man stå ut med ett eller annat populistiskt utbrott från Köpenhamn.
Ändå är drivkraften för det praktiska arbetet förstås varken politik eller prestige.
– Vi ser ju hur unga människor som varit på väg att råka illa ut kommer tillbaka och växer till goda medborgare, säger Allan Aarslev.
– Med tanke på de problem radikaliseringen skapar förstår jag inte hur någon kan säga att vi inte ska göra det vi vet fungerar för att förebygga brott. Att vi ska avstå från effektiva insatser av politiska skäl. Särskilt som det faktiskt är billigt.
