Polarisering leder
till brinnande bilar

Text: Ingvar Persson
PUBLICERAT: 30 MAJ 2016

I Örebro har Sven-Göran inte givit upp kampen mot extremismen

M

an kan diskutera när berättelsen om hur stadsdelen Vivalla i Örebro kommit att förknippas med radikalisering och extremism egentligen borde börja. Den skulle kunna starta i december 2001, när Mehdi Ghezali greps av lokala krigsherrar i Afghanistan och sedan transporterades till det amerikanska fängelset på Guantánamobasen.
Vi skulle också kunna börja historien i augusti 2009, när Ghezali tillsammans med flera andra personer – bland andra Munir Awad som senare skulle dömas för att ha planerat ett terrordåd i Köpenhamn – greps i den pakistanska provinsen Waziristan.
Historien skulle förstås också kunna inledas i september 2013, när medier i Örebro rapporterade att fem unga män från Vivalla rest till Syren för att delta i inbördeskriget på rebellernas sida. Då var det fortfarande ingen som talade som IS eller kalifatet.
– Religiös extremism var knappast något vi pratade om på den tiden. Det sågs framför allt som en fråga för säkerhetspolisen, säger Fredrik Malm som är områdespolis i Vivalla.

Jag träffar honom tillsammans med Emma Filbey från socialtjänsten och Sven-Göran Wetterberg som är samordnare för Örebro kommuns arbete mot våldsbejakande extremism, Kunskapshuset.
Namnet har skapat en del förvirring. Människor förväntar sig en byggnad, inte en samarbetsgrupp för polisen och olika delar av den kommunala förvaltningen. Men det är alltså det Kunskapshuset är.
2013 blev dock extremismen snabbt en fråga när ungdomar från Örebro började åka till inbördeskrigets Syrien.
– För mig som områdespolis blev det ett lokalt problem, säger Fredrik Malm.

Radikaliseringen och rekryteringen till terrorgrupperna påverkade på sätt och vis hela bostadsområdet. Släktingar som kände oro och vanmakt hörde av sig.

Hon arbetar med våld i nära relationer. Det innebär bland annat att stödja kvinnor, och för den delen också pojkar och män, som utsatts för hedersrelaterat våld. Ganska snart insåg man att det fanns kopplingar till de miljöer som radikaliserades.
– Vi kan ju inte ha parallella samhällen och parallella rättssystem, säger Emma Filbey.
Ganska snart stod det klart att det som hände i Örebro och Vivalla var en del av ett större mönster. Samma saker – att unga människor lämnade allt för att delta i ett heligt krig – hände också på andra håll i Sverige och Europa.

I Örebro – precis som i Århus – har det varit viktigt att arbetet mot våldsbejakande extremism också är ett arbete för demokratin. Här kallar men det för inkluderande demokrati.

Om det är svårt att bestämma när historien om Örebro och våldsbejakande extremism börjar så gäller det inte Jan Börklunds intresse för Vivalla. Vi vet precis när stadsdelen hamnade i den liberale partiledarens sikte. I slutet av januari 2015 deklarerade han att Örebro kommuns arbete mot extremism och våld gav uttryck för en “oacceptabel flathet”.
Björklund var inte ensam. Under några veckor tvingades kommunledningen i Örebro uppleva en folkstorm och hur det är att få både nationell och internationell media rakt i huvudet. Det förekom hot mot politiker, och naturligtvis antimuslimska utspel.
Den muslimska församlingen i Vivalla kände sig misstänkliggjort, och i juni skickade man ut ett pressmeddelande om att moskén inte skulle förknippas med extremism.
Så vad var det egentligen som hade hänt? Vad hade Örebro kommun gjort?
– Jag vet precis vad det där handlade om, säger Fredrik Malm.

I början av 2014 återvände några av de som rest till Syrien. Polisen i Örebro hade inga uppgifter om att de skulle ha gjort något straffbart. På den tiden fanns ju fortfarande inget generellt förbud mot det som nu kallas terrorresor.
Föräldrarna kände sig förstås oroliga, och ville att deras söner skulle få ordning på sitt liv.
I deras värld gick vägen dit via ett arbete. Lite “klipp dig och skaffa ett jobb” alltså. Och eftersom det fanns några icke tillsatta resursjobb på kommunen uppmanades de söka. Det handlade om att hålla rent och att rensa upp skräp, sådana saker.
Ändå har en av killarna som arbetade en kort tid i Vivalla återvänt till Syrien, och han har inte kommit tillbaka.

Problemet, sådant det ser ut i verkligheten, är kanske varken “flathet” eller att extremister skulle ha någon gräddfil i samhället.
Det verkliga problemet kan ha varit att det gjordes för lite, därför att erfarenheten och det praktiska handlag som behövs ännu inte fanns.
– Vårt samhälle har verkligen inte några gräddfiler, för någon säger Sven-Göran Wetterberg.

I Örebro gjorde man alltså i princip samma sak som i Århus, möjligen med undantag för mentorsprogrammet. I samarbete med polisen hade kommunen startat ett systematiskt arbete för att förebygga radikalisering. Dessutom tvingades men ju arbeta med de som återvänt från kriget.
Just nu tycks IS rekrytering från Örebro ha upphört. Precis som i Århus finns det inga aktuella resor registrerade, och det är ett mönster som tycks gälla för hela Europa.
Amir Rostami som arbetar hos Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism säger till Dagens Nyheter att ingen svensk anslutit sig till terrorgrupperna i Irak eller Syrien de senaste månaderna. Om det sedan beror på att de motiverade rekryterna tagit slut, att krigslyckan vänt eller att Turkiet till sist skärpt kontrollen är nog en öppen fråga.
Ändå har arbetet mot våldsbejakande extremism skapat erfarenheter och metoder som ytterst handlar om integration och – som man säger i de här sammanhangen – en inkluderande demokrati.
– Grundproblemet är trots allt polariseringen, säger Sven-Göran Wetterberg.
Det finns förstås inte någon garanti mot attentat som de i Paris eller Bryssel, och ingen möjlighet att skapa absolut trygghet i ett öppet samhälle. Men praktisk brottsprevention och lokalt samarbete – som i Örebro – är trots allt det som står till buds.
– Jag hoppas att vårt arbetssätt får fäste innan det inträffar ett attentat eller terrordåd, säger Fredrik Malm.

Kenneth Nilsson är kommunalråd, socialdemokrat och ordförande i Örebros kommunstyrelse.
– Kommunens uppgift är ju att få samhället att fungera, säger han.
Precis som alla andra jag talat med i den här frågan tycker han att det är självklart att brott ska utredas och bestraffas. Men när debatten rasade som värst om Örebros arbete mot extremism fanns fortfarande ingen lag mot resor till terrororganisationer.
Det är lockande att påpeka att det krävdes att Jan Björklund fick lämna regeringen för att Sverige skulle få en sådan lag.
Samtidigt betonar Kenneth Nilsson att ett tryggt samhälle förutsätter inkludering. Extremismen är ett utslag av en social oro som politiken måste möta.
– Vi arbetar för ett samhälle som håller ihop, säger Nilsson.
Och faktum är att arbetet mot den våldsbejakande extremismen inte varit särskilt kontroversiellt i den lokala politiken. Kritiken har kommit utifrån.
– Emellan de etablerade partierna finns det ingen avvikande syn på kommunal nivå. Vi är överens om att det är bättre att lägga resurser på skola och förebyggande arbete, säger Kenneth Nilsson.

De senaste veckorna har förorter runt om i landet hamnat på tidningarnas löpsedlar. Men den här gången handlar det inte om radikalisering eller extremism.
Vi har kunnat läsa om Tjärna Ängar i Borlänge, om Klockaretorpet i Norrköping och om Alby i Bodkyrka, bland annat. Platser som i vanliga fall går under nyhetsrapporteringens radar men som nu förknippas med brinnande bilar, stenkastning och sönderskurna däck. Poliser och räddningspersonal har hindrats i sitt arbete och utsatts för våld.
Det är inte som under kravallerna i Husby för två år sedan, men nästan.
Svenska Dagbladet kräver hårdare tag, Stefan Löfven tillsätter en samordningsminister för att minska klyftorna och Annie Lööf vill att straffen för brott mot blåljuspersonal ska skärpas, om det nu vore så att någon blev dömd.
Och precis som vanligt är det förstås människorna som bor eller arbetar i Klockaretorpet eller på Tjärna Ängar som drabbas hårdast.
Det är deras bilar som brinner, det är de som inte vågar gå ut med hunden eller som utsätts för hot och våld på väg hem från jobbet.
Det finns knappast någon som försvarar eller ursäktar vandalism och förstörelse. Den som försöker hota en annan människa eller förstör någons egendom ska lagföras och bestraffas om det låter sig göras.
Men räcker det?
Vi vet egentligen att om stadsdelar som Tjärna Ängar, Klockaretorpet eller för den delen Vivalla ska vara trygga och välkomnande platser att bo och växa upp på måste kommuner, polisen, bostadsbolag och föreningsliv arbeta förebyggande.
Hur kan vi – som Allan Aarslev i Århus uttryckte saken – inte göra det vi vet fungerar?
Precis som i arbetet mot arbetet mot extremism handlar det om att sätta in åtgärder för enskilda individer som av en eller annan anledning befinner sig i riskzonen. Men den handlar också om att bygga ett samhälle som håller samman. Ett samhälle där inte hela stadsdelar eller befolkningsgrupper exkluderas av arbetslöshet eller sociala problem.
Det är – som Sven-Göran Wetterberg säger – polariseringen som är grundproblemet.

Och precis som i arbetet mot extremism handlar vandalismen om säkerhet, om att brott ska utredas och brottslingar ska bestraffas. Det handlar om poliser och lagar. Men det handlar också om att förebygga och om att ge stöd till unga människor som annars riskerar bli ett mycket större hot, för sig själva och för alla andra.
Precis som extremism och radikalisering drabbar – som Emma Filbey påpekar – också våldet hela stadsdelar.
Vi talar om att på en gång sätta tydliga gränser, och om att riva gränserna mellan människor och olika grupper.
Precis där, när det gäller att hantera till synes oförenliga mål och intressen, finns i bästa fall politikens alldeles speciella kompetens.
Kulturdepartementet och kulturminister Alice Bah Kuhnke har arbetat för högtryck med att utse en efterträdare till Sahlin. Uppgiften kom ju lite hastigt på.
Om Sahlin har gjort ett bra arbete – och det tycks nästan alla vara eniga om att hon har – beror det nog till största delen just på att hon är en skicklig politiker med lång erfarenhet.
Det var därför hon har kunnat bita ifrån, både mot de som ville förneka att extremismen alls utgör ett problem och mot alla som hoppas att det ska försvinna med passkontroller och repression. Mona Sahlin kunde stå upp mot högerextremister, och mot religiösa fundamentalister. Och hon har kunnat ta trilskande kommunalpolitiker i örat när det behövdes.

Häromdagen fick Ibrahim Baylan uppdrag att samordna all politik i kampen mot klyftor, exkludering och fattigdom i största allmänhet. Ett jätteområde, det visade inte minst Aftonbladets granskning Klassresan.
Dessutom handlar det om säkerhet, och statsministern gjorde ingen hemlighet av att stenkastningen och attackerna mot räddningspersonal också står högt upp på Baylans att göra-lista.
Det är klart att det måste betyda en hel del prat om fler poliser, men om det går att använda någon erfarenhet från det arbete som de senaste åren har gjorts för att sätta stopp för radikalisering och extremism så måste det vara att det inte räcker.
Att förebygga sociala motsättningar och otrygghet handlar om förebyggande arbete och insatser för personer i riskgrupper. Men också om rättssäkerhet, bra skolor, chansen att få ett jobb och ett engagerat civilsamhälle. Och det handlar om fördelningspolitik och jämlikhet.
Ibrahim Baylan kommer att ha mycket att göra.